Vårt änglabarn, 3 år sen

Idag är det 3 år sen vi var på ultraljud för att träffa vårt andra barn. Det känns som igår. Det var skärtorsdag och jag längtade till Påskledigheten. Jag var så lycklig. Lea skulle få ett syskon. Man såg min mage tydligt redan. Det enda jag var nyfiken på var vilket kön det var. För inte i mina vildaste fantasier hade jag kunnat föreställa mig att bebisen skulle vara annat än friskt.

När jag låg och blev undersökt tog det inte lång tid innan jag såg på barnmorskan att något inte stämde. Jag frågade om allt var bra men hon svarade inte. Jag kände gråten i halsen när jag frågade. Jag vågade knappt ställa frågan eftersom jag redan visste svaret. Hon undersökte vidare och såg mer och mer bekymrad ut. Och tyst. Den outhärdliga tystnaden som kändes oändligt lång. Efter det minns jag inte lika bra. Vi fick prata med en jourläkare som bekräftade det barnmorskan såg. Att fostret var fyllt med vatten och hade ryggmärgsbråck i nacken. Vi kunde få komma tillbaka på ett nytt ultraljud men först nästa vecka då ordinarie personal skulle vara tillbaka. Så det gjorde vi, på tisdagen.

Ett nytt ultraljud togs av en annan läkare. Han sa något om att bebisens hjärta slog bra, det såg ut som ett starkt hjärta. Men alla fysiska fel på bebisen skulle göra att det skulle stötas bort av min kropp förr eller senare. Sen gick allt fort. För fort. Vi tog beslutet strax efter att ta bort det och jag fick svälja tabletter för det. Själva förlossningen skulle ske på torsdagen, två dagar senare. Det var dom längste två dagarna i mitt liv. En sån fruktansvärd känsla att veta att mitt barn ligger i min mage men det är förmodligen dött redan.

Så på torsdagen, 24/4 åkte vi upp för att få ut bebisen. Det tog nästan hela dagen. Från kl 8.30 till kl 17.00 då vi fick se henne. Vår bebis. Vår andra lilla flicka. Så liten. Vi fick hålla henne och ta farväl i ensamhet så länge vi behövde. Det var så overkligt. Efteråt dröjde det ytterligare några timmar innan vi fick åka hem och ta igen oss.

Än idag känns det tufft att tänka tillbaka till denna tid. Jag vet inte om vi någonsin kommer att ta oss över det. Att förlora sitt barn innan det fått börja sitt liv är något ingen borde få uppleva.

 


Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.