Den 17e april skulle ha varit en mycket lycklig dag. Jag var gravid i tjugonde veckan och vi skulle på ultraljud. Men det blev en mycket sorglig dag istället. På ultraljudet upptäckte man mycket missbildningar på fostret. Så pass mycket att det troligen inte skulle leva länge till. Eftersom det var Påskvecka fanns ingen läkare tillgänglig för ett mer npggrant ultraljud och fostervattenprov. Så vi fick en tid för det nästkommande tisdag.
På tisdagen gjordes ett nytt ultraljud och provet togs. Det gjorde fruktansvärt ont när dom stack nålen i min mage. Trots att läkaren hade sagt att det knappt ska kännas. Jag hade haft molande mensliknande smärtor i magen under dagen så läkaren gissning var att kroppen kanske hade påbörjat ett eget missfall och därför jag var så känslig i magen. Efter provet fick jag tabletter att svälja för att påbörja aborten. Just innan jag tog tabletterna blev det väldigt mycket ångest. Läkaren hade sagt att fostret hade starkt hjärta och då funderade vi om det verkligen var rätt att ta bort ett barn som tydligen vill leva. Vidrigt jobbigt var det att ta beslutet att döda vårt eget barn. För det var precis vad vi gjorde även om det var väldigt skadat så är det vårt kött och blod.
På torsdagen fick jag komma tillbaka för att slutföra aborten och framkalla en förlossning. Vi kom till lasarettet kl 8.30 och kl 17 kom fostret ut efter att jag hade kräkts. Jag fick tabletter under flera omgångar under dagen för att kroppen skulle få ut bebisen och fick smärtstillande och morfin mot smärtan när värkarna kom. Senare fick vi se vår stackars lilla bebis. Det var fruktansvärt jobbigt att ta farväl. Man såg tydligt allt vatten som hade samlats i huvud och kropp. Plus att på ultraljudet såg man ett ryggmärgsbråck som började vid nacken så att den skulle inte kunna röra på sig om den nu skulle överlevt. Först vid kl 21.30 kunde vi åka hem efter att jourläkaren undersökt att hela moderkakan hade kommit ut.
Det har varit fruktansvärt jobbiga veckor. Jag är fortfarande inte helt återställd fysiskt och psykiskt är det en bit kvar också.
Imorgon ska vi åter träffa läkaren som gjorde andra ultraljudet för att få veta exakt vad som var fel på vår bebis. Det är viktigt att veta för eventuell framtida graviditet säger dom. Det är också skönt för oss att få veta så mycket som möjligt så att vi kan förstå att det var rätt beslut att ta bort det. Jag har länge funderat på om det var rätt eller om vi borde låtit kroppen ta hand om det själv. Jag funderar mycket på det. Att ta beslutet var det absolut jobbigaste. Just nu känns det fortfarande som att det var fel att framkalla aborten och det hade nog varit bättre att låta kroppen sköta det naturligt. Känner så mycket ångest över just detta. Jag hoppas att det känns annorlunda imorgon när vi får rapporten och kanske jag inser att även om det lilla barnet hade överlevt så kanske det inte hade levt ett liv värt att leva. Hur det än är så är det här just nu en väldigt jobbig tid för mig och för oss.
Sista bilden som togs på magen. 14/04/14.
