Vårt änglabarn, 3 år sen

Idag är det 3 år sen vi var på ultraljud för att träffa vårt andra barn. Det känns som igår. Det var skärtorsdag och jag längtade till Påskledigheten. Jag var så lycklig. Lea skulle få ett syskon. Man såg min mage tydligt redan. Det enda jag var nyfiken på var vilket kön det var. För inte i mina vildaste fantasier hade jag kunnat föreställa mig att bebisen skulle vara annat än friskt.

När jag låg och blev undersökt tog det inte lång tid innan jag såg på barnmorskan att något inte stämde. Jag frågade om allt var bra men hon svarade inte. Jag kände gråten i halsen när jag frågade. Jag vågade knappt ställa frågan eftersom jag redan visste svaret. Hon undersökte vidare och såg mer och mer bekymrad ut. Och tyst. Den outhärdliga tystnaden som kändes oändligt lång. Efter det minns jag inte lika bra. Vi fick prata med en jourläkare som bekräftade det barnmorskan såg. Att fostret var fyllt med vatten och hade ryggmärgsbråck i nacken. Vi kunde få komma tillbaka på ett nytt ultraljud men först nästa vecka då ordinarie personal skulle vara tillbaka. Så det gjorde vi, på tisdagen.

Ett nytt ultraljud togs av en annan läkare. Han sa något om att bebisens hjärta slog bra, det såg ut som ett starkt hjärta. Men alla fysiska fel på bebisen skulle göra att det skulle stötas bort av min kropp förr eller senare. Sen gick allt fort. För fort. Vi tog beslutet strax efter att ta bort det och jag fick svälja tabletter för det. Själva förlossningen skulle ske på torsdagen, två dagar senare. Det var dom längste två dagarna i mitt liv. En sån fruktansvärd känsla att veta att mitt barn ligger i min mage men det är förmodligen dött redan.

Så på torsdagen, 24/4 åkte vi upp för att få ut bebisen. Det tog nästan hela dagen. Från kl 8.30 till kl 17.00 då vi fick se henne. Vår bebis. Vår andra lilla flicka. Så liten. Vi fick hålla henne och ta farväl i ensamhet så länge vi behövde. Det var så overkligt. Efteråt dröjde det ytterligare några timmar innan vi fick åka hem och ta igen oss.

Än idag känns det tufft att tänka tillbaka till denna tid. Jag vet inte om vi någonsin kommer att ta oss över det. Att förlora sitt barn innan det fått börja sitt liv är något ingen borde få uppleva.

 

Publicerat den
Kategoriserat som Graviditet

Att vara gravid i "9 månader"…

Att vara gravid i 9 månader kan kännas ibland som en sanning med modifikation. Många kvinnor får precis som jag problem med olika saker i kroppen efter en graviditet. För min del så är det problem med sköldkörteln. Jag fick det efter Leas födsel och jag fick det igen efter den andra misslyckade graviditeten. Det som är fel med min sköldkörtel påverkar bla min ämnesomsättning så att den blir väldigt låg. Därför går jag inte ner i vikt även fast jag sköter kost och träning. Efter Leas födsel blev nivåerna bra efter ca 10 månader och jag kunde gå ner i vikt. Nu är det samma problem igen alltså. Jag har tagit blodprov och det var samma sak igen. Jag ska därför ta nya prover igen under veckan för att se hur nivåerna ligger nu.
Det känns så himla surt att få sådana problem under så pass lång tid tom efter en misslyckad graviditet. Vi avbröt graviditeten i slutet av april förra året så det är 9 månader sen och jag har inte gått ner ett gram. Tvärtom har jag gått upp ytterliggare ett par kilo. Jag hoppas verkligen att värdena blir bra snart igen för det här känns inte kul alls.
Jag pratade lite med en pt på gymmet om det idag för att få råd för vad jag kan göra under tiden. Hennes råd var att fokusera på att lägga på massa istället för att tänka på viktnedgång.

%d bloggare gillar detta: